Förra kapitlet:

Jag kollar på klockan och ser att den bara är 22:00,men jag är rätt trött så bestämmer mig för att gå och lägga mig. Men på väg till sovrummet blir jag distraherad av en skugga som snabbt flyttar sig runt huset. Jag känner hur rädslan kryper i kroppen. Jag har inte ens några grannar på synhåll,så vem kan det vara ute såhär sent. Det ända jag tänker på är att det är en mördare som går runt mitt hus. Jag går och kryper upp i soffan och drar en filt upp till hakan och känner hur en tår rinner ner för min kind. En rejäl knackning hör jag från dörren och jag stelnar till. Jag är rädd.

En till knackning lämnade dörren och en rysning spred sig genom hela min kropp.

Dörren slogs upp,och nån klev in. Hela jag slutade fungera,min hjärna,mina andetag.

Jag hör hur personen går in i köket och häller nånting på golvet. Sen hör jag hur den drar en tändsticka och det blev en explosion. Jag såg ljuset.

- ”Mamma,är det du?”

- ”Ja mitt hjärta,det är jag” Säger hon och räcker fram sin hand. ”Kom,följ med mig”

Jag tvekar inte en sekund och i nästa stund står jag där med henne bredvid mig och ser på alla i min släkt som har gått bort. Mormor och morfar står där och ler till mig.

- ”Nu kan inget skilja oss åt” Säger dom och jag känner hur nånting saknas. Justin. Jag saknar Justin.

- ”Jag måste tillbaka till Justin” Säger jag med ett ryck och dom andra bara skrattar åt mig.

- ”Hjärtat..du är på den andra sidan nu. Och här kommer du vara för alltid” Säger mamma och jag känner hur konstigt allting känns.

- ”Mamma,är jag verkligen död?” Frågar jag försiktigt.

- ”Nej,det är du inte. Det här är din dröm,du kan vakna nu om du inte gillar den”

Och det hon sa var rätt. Jag vaknade med ett ryck och hela jag var kallsvettig.

Jag kollade ut genom fönstret och såg fortfarande skuggan. Jag reste mig ur soffan och gick med försiktiga steg till fönstret och kikade ut. När jag såg att det bara var en katt som smög runt lättades hela jag och jag kunde andas ut.

Tänk vad en dröm kan kännas verklig.

Jag går och lägger mig i sängen och somnar snabbt.

2 veckor senare..

Idag var det lördag och Victoria skulle komma om 1 timme. Har precis städat hela huset så nu är det fint. Igår var jag och köpte jordgubbar,nutella och freez,som vi alltid hade när vi träffades förut. Sen ska vi väl bara sitta och prata om allt och inget.

När jag sitter och tar av bladen från jordgubbarna ringer telefonen.

- ”Hej det är Lea” Säger jag lite andfått efter att ha sprungit och hämtat mobilen.

- ”Heej det är Victoria,det har blivit lite ändrade planer. Jag följde med till Olivias sommarställe istället,men jag hoppas det är okej.” Säger hon med en snabb röst och jag känner hur mitt humör sjönk till 0.

- ”Prata aldrig med mig igen.” Säger jag och lägger på.

Jag trodde bättre om henne. Men jag har ju inte träffat henne på 2 år så hon har väl förändrats.

Jag lägger telefonen på bordet och sjunker ner på stolen. Vem ska jag äta allt det här med då? Jag kommer ju knappast orka allt själv. Jag går och sätter mig i soffan och lämnar alla jordgubbar på bordet. Vad ska jag göra nu då? Jag har ju ingen jag kan bjuda hit.

Jag sätter på tv:n och tar en filt och lindar in mig i den. Jag var tydligen ganska trött för jag somnade på mindre än 10 minuter.

*Knack,knack,knack*

Jag sätter mig upp i soffan och kliar mig i ögonen. *knack,knack*

Jag reser mig upp med filten hängandes över mig och går mot dörren. *Knack,knack*

”JAG KOMMER!!” Ropar jag från köket innan jag närmar mig dörren.

Jag öppnar försiktigt dörren och kikar ut. Ingen där. Jag kollar ner på marken ifall det skulle vara nån liten person,men där ser jag en bukett med röda rosor. Jag brukade alltid få röda rosor av mormor när jag fyllde år,men hon varken lever och jag fyller inte år.

Jag tar upp dom och stänger dörren. Jag läser på lappen som sitter där och känner att jag står och ler för mig själv.

”Lea,jag är verkligen jätte ledsen för allt. Snälla,förlåt mig. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på vad du sa till mig på sjukhuset. Om det finns nåt jag kan göra,så säg det.

Än en gång,jag är så ledsen. / J”

Jag läste lappen minst 10 gånger. Han bad verkligen om förlåtelse,och här står jag och ler som en idiot. Just nu vill jag bara att nån ska komma hit och hålla mig sällskap, vemsomhelst förutom Victoria.

Jag satte rosorna i en vas,hällde upp jordgubbar och nutella i en skål,tog en freez ur kylen och gick och satte mig i soffan igen. Jag bläddrade bland alla kanaler och beslutade mig för att se på ”Mean girl”,fast jag redan sett den 100 gånger. Här satt jag i min ensamhet och bara åt,åt och åt. *Knack,knack*

Jag gick mot dörren och öppnade försiktigt,och där stod han. Han kollade mig i ögonen,men hans ögon sa ”slå mig inte”. Jag fick fram ett litet leende innan jag tog in han i en försiktig kram.

Justins perspektiv:

När hon öppnade dörren kände jag hur jag ångrade att jag stod där. Hon kanske fortfarande var arg på mig. Men istället för att stänga dörren i mitt ansikte tog hon in mig i en mjuk kram.

Den varade bara 3 sekunder,men det var 3 härliga sekunder.

- ”Vad gör du här?” Frågar hon och kollar med snälla ögon på mig.

- ”Jag har haft dåligt samvete sen sjukhuset. Lea,jag är ledsen”

- ”Jag förlåter dig om du lovar att aldrig göra om det”

- ”Jag LOVAR” Säger jag och hon gör det där leendet bara hon kan göra.

- ”Men jag ska åka nu,mitt plan går om 1 timme” Får jag fram fast jag ser på henne att hon vet att jag ljuger.

- ”Så ditt plan åker utan dig om du inte är där i tid?” Säger hon och skrattar. ”Kom in”

Jag gör som hon säger och stiger på.

- ”Det var en som egentligen skulle komma idag,men jag kan väl säga att hon dissade mig” Började hon. ”Så jag hoppas du gillar jordgubbar och freez,för det är det ända jag har”

- ”Jag behöver egentligen inget. Du förlät mig och det räcker gott och väl” Säger jag och hon ler ett varmt leende till mig.

- ”Eftersom det är så bra väder och klockan bara är 15:00 så kan vi väl gå till bryggan och sätta oss?” Frågar hon medan hon plockar fram det vi ska ha.

- ”Det blir jättebra! Behöver du hjälp med nåt?” Hon skakar på huvudet men jag ser att hon håller på att tappa allt ur sina händer.

- ”Eller jo,du kan hämta den där korgen som ligger i mitt sovrum” Säger hon och pekar med huvudet vart jag ska gå.

Medan jag går kollar jag mig runt för att se hur hon har det. När jag väl är i hennes rum tar jag korgen i handen och tänkte precis gå ut,men min blick fastnade på ett kollage som hängde på väggen. Jag gick fram till det så jag kunde se bilderna nogare. Det var bilder på Lea och nån som var väldigt lika henne. Men jag förstod snabbt att det var hennes mamma.

- ”Hur går det?” Ropar hon från köket och jag återgår till verkligheten.

Jag går ut ur hennes rum och går till köket.

- ”Här” Säger jag och ställer korgen på bordet.

- ”Tack” Säger hon och börjar plocka i allt.

Efter 5 minuter lämnar vi huset och börjar gå mot bryggan som ligger precis bakom huset.

Vi går och sätter oss på kanten med fötterna hängandes.

Det blir tyst ett tag.

- ”Går du hit ofta?” Frågar jag för att försöka avbryta tystnaden.

- ”Ibland,när jag behöver rensa tankarna” Säger hon och kollar ut på vattnet.

- ”Nu ska du få veta en sak som jag inte har berättat för nån” Säger hon och jag nickar.

- ”När mamma gick bort,så mådde jag jätte dåligt i flera månader. Jag skar mig varje dag på armen,och vissa gånger höll jag på att gå för långt. 3 gånger var jag nära på att begå självmord,men jag hindrade mig själv och trodde då att mamma kollade ner på mig. Sen slutade jag skära mig,men började med nåt värre. När jag mådde som dåligast sprang jag ut i skogen och rökte. Jag trodde att det skulle få bort min smärta,men jag blev bara beroende.” Säger hon och jag ser på henne att det var jobbigt att säga.

- ”Men du har slutat nu?” Frågar jag och kollar på henne.

- "Ja,som tur är. Jag gick till en psykolog flera dagar i veckan och han hjälpte mig att sluta.”

Efter att vi suttit och pratat i 3 timmar bestämmer vi oss för att gå in. Innan vi lämnar bryggan frågar hon en ganska konstig fråga.

- ”Var är din mobil?” Hon kollar med en lurig blick på mig.

- ”Den är där inne. Vadå då?” Innan hon hinner svara förstår jag varför hon frågade.

För i nästa sekund har hon puttat i mig i vattnet och står där och skrattar.

- ”Ha ha , jätte kul” Säger jag ironiskt och simmar till stegen.

Jag kliver upp ur stegen och allt vatten rinner från mina kläder.

- ”Du njuter nu va?” Säger jag och hon skrattar och nickar.

Jag går fram till henne och ger henne en stor blöt kram. Jag tar korgen ifrån henne och ställer den på bryggan. Jag lyfter upp henne och hon virar sina ben runt mig. Jag kollar henne djupt in i ögonen och mitt huvud går försiktigt närmare hennes. Jag tänkte kyssa henne,men kom på i sista sekund att jag lika gärna kan kasta mig i vattnet med henne.

Så när våra läppar är nån centimeter ifrån varandra kastar jag mig i och hon skriker till innan hon kommer under vattnet. När hon kommer upp trycker hon ner mitt huvud under vattnet,men hon var inte speciellt stark. Och så bottnade jag och vattnet var bara till min haka.

Hon dök och kom upp precis framför mitt ansikte med ett stort leende. Jag lyfte upp henne som innan och jag placerade försiktigt mina läppar på hennes,och hon besvarade den snabbt.

Hon avbryter kyssen genom att hon börjar le. Vilket var ganska bra,för både hon och jag skakar av att vi är kalla. Jag släpper henne och går upp för stegen med henne tätt efter mig.

Hon tar upp korgen och vi börjar små springa in. När vi kommer in går hon in på sitt rum för att byta om och jag går ut till bilen och hämtar ombyte,ja bilen. Det där med planet vet jag faktiskt inte varför jag sa. Jag tar med mig ett par mjukisbyxor,ett linne och går in. När jag kommer in möts jag av en välbekant doft,nudlar.

- ”Jag hade inget annat hemma,så jag hoppas du gillar nudlar” Ropar hon från köket.

- ”Jag älskar nudlar” Svarar jag och hon ger sig ifrån ett litet skratt.

När jag bytt om och vi har ätit upp går vi och sätter oss i soffan. Eller jag la mig ner.

Lea sätter sig bredvid mig med datorn i knät. Jag sätter mig upp för att kolla vad hon gör,och ser att hon sitter och kollar på en bild på henne och nån annan tjej i hennes ålder.

- ”Vem är det?” Frågar jag och kollar på bilden.

- ”Det var hon som skulle komma hit idag. Vi har inte träffats på 2 år men ändå väljer hon bort mig.” ”Hon är typ helt galen i dig,så vill så gärna bara göra henne avundsjuk”

- ”Gör det då,ring henne på skype eller nåt” ”Det är lugnt för mig” Säger jag och hon ler till mig och loggar in på sin skype.

- ”Yes hon är inne” Säger hon och ringer henne på videosamtal.

När hon svarade såg det ut som att hon hade sett ett spöke.

- ”Heej” Säger Lea glatt.

- ”akdjksadjksajfcwjd VAD FAN GÖR HAN HOS DIG?” Skriker hon och det ser ut som att hon ska svimma.

- ”Han kom över med en bukett röda rosor” Säger hon och kollar på mig. Jag ger henne en snabb kyss och jag ser hur hon njuter av att se sin kompis så avundsjuk.

- ”Hejdå,måste gå. Vi har bättre saker för oss att göra” Säger Lea och lägger på.

Jag lägger mig ner igen och hon lägger sig bredvid mig med huvudet på mitt bröst.

Jag klagade inte direkt. Efter bara 5 minuter somnar hon och jag sluter mina ögon.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu får ni välja. Vill ni ha kortare kapitel varje dag eller lite längre varann dag? 

För jag ser hur vissa gör mega långa noveller men fattar inte hur man orkar. Mina ideer tar slut så snabbt. 

Förra kapitlet:

När jag är 10 meter från hotellet dyker en kamera upp mitt framför mig med en reporter bredvid. Jag försöker gå ifrån dom,men hon håller kvar mig och puttar till mig.

- ”Så,du är Lea och sägs vara här med flickidolen Justin Bieber” Säger hon och kollar på mig för svar.

Hur sjutton kan hon veta det där? Vilka stalkers det finns säger jag och återgår till verkligheten.

”Eh..” Stammar jag fram och vet inte vad jag ska säga. Vågar inte öppna min mun för rykten börjar gå lika snabbt som Justin kan få alla Beliebers att skrika.

Ringen runt mig blir bara större och större och jag får bara mer och mer frågor som jag inte svarar på. Jag kollar snabbt upp mot vårat fönster och ser att Justin står där,när jag får hans ögonkontakt ser han hur förvirrad jag är. Han försvinner och om lite mindre än 30 sekunder ser jag att han är på väg att gå ut från hotellet. Vad tänker han med? Dom kommer ju kasta sig över honom som hungriga vargar. Jag släppte honom med blicken i 5 sekunder,och när jag kollade dig igen var han borta.

Blev lättad inom mig men plötsligt dyker det upp nån med solglasögon och en svart munkis med luvan på,och jag förstår direkt vem det är. Ingen verkade märka att han var där,så förklädnaden fungerade,även om man kände igen honom något enormt. Men vissa är smartare än andra.

Nu står vi där inne i en folkmassa och vet inte hur vi ska ta oss ut.

Nån verkade i alla fall märka att det var Justin för snart var allas blickar riktade mot honom.

- ”Kolla,det är Justin Bieber!!” Säger nån och alla pressar sig mot oss och dom kommer så nära så att vi knappt kan andas.

Vad ska vi göra nu då? Är det ända jag hann tänka innan jag kände hur jag fick svårare och svårare att andas och allt blev svart.

Jag öppnade försiktigt ögonen och kände att jag var i nåns famn.

Jag kollade upp på personen som höll i mig och blev en aning lättad när jag såg att det var Justin som höll i mig. Vi var fortfarande ute och hade fortfarande samma folkmassa runt oss.

Justin kollade ner på mig,log,släppte ner mig på fötter och återgick sen till att prata med nån reporter.

- ”Så,du och Lea har nånting  på gång?” Frågade hon och lät lite små dum.

- ”Nej,vi är bara vänner” Svarade Justin och jag kände hur en lättnad spred sig i min kropp. Om han hade sagt att vi hade nånting på gång skulle jag få så mycket hat av hans Beliebers. Det vet jag.

- ”Så varför är hon med dig hit när du ska avsluta din turne?”

- ”Scooter är hennes morbror och hon följde med för att shoppa” Säger han och jag ser hur gärna han vill att alla ska gå. Och jag känner detsamma. Håller i 5 stora kassar så mina armar håller på att gå av. Medan Justin stod där och vägrade att svara på mera frågor kom en tutande bil som väckte allas uppmärksamhet. Den körde mot allt folk så dom var tvungna att flytta på sig. När den var vi oss öppnades dörren snabbt och dom drog in oss. När vi väl satt inne i bilen såg vi att det var Scooter som räddat oss.

3 timmar senare..

- Justin,Lea,Vi måste börja åka nu så vi kommer fram i tid. Det är jätte mycket trafik” Ropar Scooter från dörren. Jag ska med och stå i backstage medan Justin uppträder. Ska väl bli spännande och se hur allt går till. Skulle tydligen få stå och prata lite med hans OLLG sen.

När Justin har stått och fixat håret i 10 minuter till så kommer han äntligen och vi kan åka.

Eller åka och åka,det tar inte lång tid innan vi blir ståendes i en lång bilkö.  

När vi har rört på oss en aning och vi ser arenan han ska uppträda i stoppas trafiken igen.

- ”Vi ska vara där nu. Jag ska upp på scenen om10 minuter. 10 minuter” Säger Justin med en orolig röst. ”Jag kan inte komma för sent på min sista spelning på turnen”

- ”Det är lugnt. The Foo är där och dom har extra saker dom kan göra om du är försenad” Säger Scooter med en lugn röst,förstår faktiskt inte varför han är så himla lugn. Han är ju liksom maneger.

Efter en kvart är vi äntligen framme och Justin får stressa sig in och allt går jätte fort.

Han sätter på sig sin mic och springer ut på scenen och ropar ”What’s up New York”

Och alla börjar skrika,hoppa,svimma osv.

När han har kört alla låtar är det dags för ”one less lonely girl”. Han ropar ut i mikrofonen ”Who wanna be my one less lonely girl?” Och alla börjar vifta med sina armar.

Hans OLLG kommer nu och ställer sig bredvid mig för att snart få gå ut på scenen.

- ”Hur känns det att du snart kommer få sitta i den där stolen och vara några centimeter ifrån honom?” Frågar jag med ett leende och hennes tårar väller ner.

- ”Det känns helt overkligt” Snyftar hon fram och jag blir själv lite rörd.

Jag ser hur hennes händer skakar när en av dansarna leder ut henne på scenen,och alla börjar skrika ännu högre.

Efter låten kommer hon och Justin små springandes in här. Tjejen går vidare för att bli förhörd och Justin byter till en mic som han håller i själv. Han ska precis springa ut på scenen och tacka för kvällen när han i sista sekund tar tag i min hand och plötsligt står jag där på scenen med honom och alla börjar skrika en aning högre.

- ”Jag vill tacka så mycket för ikväll.” Börjar han innan han fortsätter.

- ”Men först vill jag att ni ska få höra en annan sång med en annan person.”

 Med ett stort leende ger han mig mikrofonen.

Var han helt hjärntvättad eller? Jag har ju sagt att jag har scenskräck,vad var det han inte fattade? Hur kunde han bara ta ut mig här utan att fråga mig först?

- ”Jag kan inte Justin” Viskar jag i hans öra.

- ”Såklart du kan,du klarar det” Säger han och ler stort.

Musiken börjar spelas och jag känner hur paniken sprider sig i kroppen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen,vill bara sjunka genom jorden. Vill bort härifrån,men han håller mig hårt i handen. Jag står där med mikrofonen i handen och tror jag ska dö.

Jag höger mikrofonen så den är precis vid min mun.

- ”I believe in you and me.”

Justins perspektiv:

Jag såg hur nervös hon var,men jag visste att hon skulle klara det.

När hon hade sjungit första meningen mjuknades hennes tag om min hand,och jag trodde hon skulle röra på sig. Men hon föll ihop. Alla i publiken drog efter andan och mitt hjärta hoppade fram några slag. Scooter och sjukpersonalen sprang fram till henne och försökte få henne att vakna. Hon började röra på sig och satte sig upp med ena handen på huvudet. Mer fick jag inte veta för dom var tvungna att ta henne till närmsta sjukhus.

Avslutade med några ord till mina underbara fans och jag gick av scenen.

När jag kommer ut till dom andra möts jag av applåder och en kram av mamma.

- ”Du var jätte duktig” Säger hon med ett stort leende. Jag ler tillbaka och mitt huvud letar efter Scooter.

- ”Scooter följde med Lea,om det är han du letar efter” Säger hon och kollar mig i ögonen.

Jag vill verkligen åka till henne och se hur hon mår,men mamma har liksom flugit ända hit för att träffa mig lite.

- ”Åk” Säger hon och ger mig en långsam nick.

- ”Är det okej?” Hon nickar till svars och jag säger till en av mina vakter att skjutsa mig dit. Jag sätter på mig en munkis och drar luvan över huvudet.

Efter 10 minuter är vi framme vid sjukhuset och jag går ut ur bilen medan min vakt sitter kvar.

När jag fått veta vilket rum hon ligger i tar jag hissen till den våningen och går och letar bland alla rums nummer. När jag till slut hittar hennes rum ser jag att Scooter sitter utanför.

- ”Hur är det med henne?” Frågar jag försiktigt innan jag sätter mig bredvid honom.

- ”Dom håller på att kolla henne nu.” Är det han hinner säga innan dörren till hennes rum öppnas och det kommer ut en sköterska.

- ”Ni kan följa med på mitt kontor så vi kan prata ostört” Säger hon och visar oss vägen till kontoret som är litet och varmt. Hon visar med armarna att vi ska sätta oss ner på stolarna.

-  ”Till att börja med så har hon haft en riktig tur. Att hon blev inlagd direkt” Börjar hon och säger sen det som får både mig och Scooter att stelna till.

- ”Men hon har fått en hjärnblödning. Och kommer få ligga inlagd här i ungefär 2 veckor”

Allt hon sa repeterades i mitt huvud. Lea som redan hade det så jobbigt,varför just hon av alla.

Jag lämnade Scooter där inne och gick bort mot Leas rum. Jag kikade in i fönstret och såg att hon var vaken.

Försiktigt öppnade jag dörren och gick in.

-  "Hej. Hur är det?” Frågar jag och hon släpper mobilen och kollar på mig.

- ”Du vet..så som man känner sig om man har hjärnblödning” Sa hon och såg ut genom fönstret.

- ”Lea,kolla på mig och säg varför du är sur på mig” Sa jag,men hon slet inte blicken från fönstret.

- ”Jag har sagt att jag har scenskräck,men ändå tog du upp mig på scenen. Vad tänkte du med?” Frågar hon och tittar på mig.

- ”Jag trodde du ville att andra skulle få höra din röst” Sa jag och kollade på henne.

- "NÄR har jag sagt det?” Hon kollade frågandes på mig och väntade på svar

- ”Alla som är talangfulla brukar vilja det”

- ”Men vet du,jag vill inte det. Jag vill kunna ha ett privatliv,men du har redan sabbat det.”  ”Gå härifrån,dörren är där” Sa hon och pekade mot dörren.

Jag gjorde som hon sa och gick ut därifrån.

Sen hörde jag inte av henne mer,jag höll mig på mitt håll och om jag ska vara ärlig vet jag inte vart hon tog vägen efter sjukhuset.

Leas perspektiv:

Det var en månad sen jag kom hem från sjukhuset,och nu mådde jag bra igen.

Jag bodde själv i mormors lilla hus,fast nu var det bara mina saker i huset. Men alla minnen fanns fortfarande kvar och kommer alltid göra.

Har inte träffat Justin sen på sjukhuset,då jag var upprörd och en aning arg. Vilket jag fortfarande är,men försöker att inte tänka på honom. Men det är svårt att glömma någon som han bara sådär. Men om jag ska erkänna,så har jag det väldigt bra utan honom.

Okej..har ingen att vara med då jag inte har nån jag känner här.

Minst en gång i veckan brukar jag sitta och skypa med Victoria,min efterlängtade allra bästa vän sen förskoleklass. Hela mitt liv bodde vi i London där Victoria bor,tills mamma gick bort. Då flyttade jag och mormor hit. Så har inte träffat henne på 2 år,vilket är jätte tråkigt.

Och jag vet att hon gillar Justin en aning,så om jag träffar henne nångång skulle jag kunna försöka få dom att träffas.

När jag satt där med Victoria i mina tankar ringde det på skype,och jag förstod direkt att det var hon. Då inga andra brukar vilja skypa med mig.

- ”Heej” Säger hon direkt när hon ser mig och jag skiner upp.

-  ”Heej. Jag satt precis och tänkte på dig” Säger jag och jag hör att hon har en av Justins låtar i bakgrunden.

- ”Juste,vill du veta nåt mega super bra?” Säger hon och det ser ut som att hon ska börja hoppa av lycka.

- ”Såklart jag vill” Säger jag och skrattar ett kort skratt.

-  ”Mamma ska till nån av hennes kompisar och ha en tjej-helg om 2 veckor,och vet du vad jag har tagit reda på?” Säger hon och kollar uppspelt på mig.

- ”Det är bara 5 mil ifrån där du bor”

- ”Va,du skojar?!” Säger jag och jag vet egentligen att hon inte skulle skoja om nåt sånt.

- ”Neej,det är sant. Då kan väl jag få komma och bo hos dig istället?

- ”Såklart du får. Men varför ska hon resa 11 timmar för bara en tjej-helg?” Frågar jag.

- ”Det frågade jag också” ”Men vi hörs snart,måste hjälpa mamma med en grej” Säger hon innan hon avbryter samtalet.

Jag kollar på klockan och ser att den bara är 22:00,men jag är rätt trött så bestämmer mig för att gå och lägga mig. Men på väg till sovrummet blir jag distraherad av en skugga som snabbt flyttar sig runt huset. Jag känner hur rädslan kryper i kroppen. Jag har inte ens några grannar på synhåll,så vem kan det vara ute såhär sent. Det ända jag tänker på är att det är en mördare som går runt mitt hus. Jag går och kryper upp i soffan och drar en filt upp till hakan och känner hur en tår rinner ner för min kind. En rejäl knackning hör jag från dörren och jag stelnar till. Jag är rädd.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Okej,det här kapitlet blev super tråkigt. Men det här var inte min skrivar dag,min hjärna har stått still exakt hela tiden. Men jaja,nya tag imorgon ;)

Kommentera för mer! :D

Lea och Victoria.