Previously

10 meter framför mig var det nåt svart på marken, och det var inte ett träd eller en buske. Om jag fortsätter gå kanske den anfaller mig, och om jag stannar här fryser jag ihjäl. Jag stelnade till när jag hörde att den svarta saken hostade till. Jag svalde hårt för att inte skrika rakt ut.

”H-hallå?” Stammade jag fram med en skakig röst.

Personen reste sig sakta och började gå mot mig. Vad ska jag göra? Jag måste göra nånting fort om jag inte vill bli mördad. Jag vände håll och började springa med paniken krypandes inom mig.

 

Jag sprang och ställde mig bakom ett träd, och med hoppet att personen inte skulle se mig.

Stegen kom närmare och närmare och jag slöt mina ögon.

”Hallå?” Jag öppnade ögonen när jag kände igen rösten.

”JUSTIN?” Sa jag en aning chockat.

”Det är mitt namn” Jag gick bort från trädet och ställde mig framför honom. Jag tog upp mobilen och tog på ficklampa, försäkra mig om att det verkligen var han.

Konstigt nog blev jag lättad när jag såg hans ansikte, antagligen för att för några sekunder sen trodde jag att jag skulle bli våldtagen eller nåt liknande.

”Vad gör du här?” Han kollade på mig som att det är helknäppt att vara i skogen vid 9 tiden.

”Jag tog en genväg hem bara från sjukhuset. Men vad gör du här?”

”Skogen är liksom mitt andra hem” Sa han och ryckte på axlarna.

”Tänkte du sova här ute? Det är ju för sjutton minus grader” Ännu en gång ryckte han på axlarna.

”Eftersom jag inte har nån annanstans att sova så, ja. Man får ta vad som finns” Jag vet inte varför, men jag tyckte faktiskt synd om honom som inte ens kommer in i sitt egna hus. Han kan ju bli sliten i stycken om han somnar här ute.

”Vi har flera extra sängar så du får följa med hem om du inte vill frysa ihjäl till döds” Sa jag lite osäkert på vad han skulle säga.

”Visst” Tystnaden spred sig och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

”Men ska vi gå då” Sa jag och började gå.

Jag tog fram nyckeln och låste upp dörren och vi gick in.

Våran lilla vandring i skogen var för det mesta tyst, men vi pratade lite också. Vi har beslutat oss för att börja om från början, eftersom vi inte fick en sån bra början.

Vi gick in i vardagsrummet och satte oss i soffan. Jag satte på en random kanal innan jag gick ut i köket igen.

Jag tog fram två glas och hällde upp cola i hälften av glaset, och resten med sprit. Vi behöver stärkas upp lite från våran ”vandring”. Jag tog dom i en varsin hand och gick ut till vardagsrummet igen.

”Här” Sa jag och ställde det framför honom.

”Vad är det för nåt?” Han kollade med en lurig blick på mig som att jag hade gjort något med det.

”Smaka” Jag satte mig i soffan och tog en klunk av mitt glas. Och när han såg att jag faktiskt svalde det så smakade han också.

”Du snålade inte med det starka” Sa han och skrattade till lite.

”Bättre för mycket än för lite”

Vi tog klunkar efter klunkar och när jag hade ungefär hälften kvar ställde jag det på bordet.

Det mättar av att dricka på tom mage.

Vi satt med blickarna i tvn men det blev genast stelt i luften när dom på tvn började kyssas och hålla på. Jag kollade lite försiktigt åt Justins håll och såg att han redan kollade på mig.

Jag försökte slita min blick från hans ögon, men det gick inte. Det var som att han hypnotiserade mig. Hans huvud kom bara närmare och närmare mitt ansikte och bara några sekunder senare var hans fylliga läppar placerade på mina. Hans läppar började röra sig mot mina och jag gjorde detsamma. För om jag ska vara ärlig så kändes det inte så jätte fel.

Vi båda kröp lite smidigt till soffans slut och han fick mig att lägga mig ner med honom försiktigt över mig. Våra tungor började leka och hans hand gled innanför min tröja.

Hur bra det här ändå kändes så dök skuldkänslorna upp i mitt huvud. Ryan och Mel var dom jag tänkte på. Även om Ryan och jag inte är tillsammans längre så känns det ändå fel att samma dag ligga här och hångla med hans bästa vän. Mel och Justin har varit tillsammans så det känns också fel. Nej, jag kan inte göra det här mot dom jag älskar.

”Jag kan inte” Sa jag tyst och satte mig upp. Han satte sig bredvid mig och kollade på mig.

”Kan du inte bara glömma allt och göra som du själv tycker.” Han kollade med en hopplös blick på mig. Jag skakade på huvudet och han suckade.

”Jag går och lägger mig. Följ med så du kan få ett rum att sova i” Sa jag och reste mig upp och började gå uppför trappan med honom hack i häl.

Jag gick till gästrummet och visade att det var här han skulle sova.

”God natt” Sa jag lite tyst innan jag gick till toan och låste om mig.

När jag låst om mig ställde jag mig framför spegeln och kollade. Nu såg jag den där smala tjejen ingen ville ha, som ingen älskade.

Jag skakade bort mina tankar och tvättade bort mitt smink innan jag gick ut igen.

Försiktigt slank jag in på mitt rum och stängde dörren efter mig. Jag satte på mig ett linne och ett par mjukis shorts innan jag kastade mig i sängen bokstavligt talat. Det där om att det är något under min säng när rummet är kolsvart har jag aldrig kommit över.

Jag slöt ögonen och försökte somna så fort som möjligt.

Försiktigt öppnade jag ögonen och behövde kisa för den starka ljusstyrkan.

Min blick fastnade på klockan som det stod ”07:12” på. Alltså har jag ca en timme att fixa mig på. Det ända konstiga just nu är att jag inte hade nån klocka ställd. Liksom, varför vaknade jag? Skulle ändå ha gått upp den här tiden så det gör väl inget antar jag.

Med trötta steg gick jag in i badrummet och satte på duschen.

Jag klädde av mig de få kläderna jag hade på mig och gick in i den varma duschen.

Justins perspektiv

*bank bank bank*

Jag öppnade mina trötta ögon och behövde tänka lite innan jag förstod var jag var någonstans.

”Jag går till skolan om en kvart så om du ska med behöver du gå upp nu”

Jag kliade mig i ögonen och ställde mig upp från sängen.

Jag tog på mig samma kläder som igår, eftersom jag inte har nåt annat att ha på mig.

Som tur var hade jag med mig kepsen igår, för den behövs nu då mitt hår står åt alla håll.

5 minuter senare går jag ut ur rummet och nerför trappan.

När jag kommit ner är jag i hallen. Jag sätter på mig skorna och precis då kommer Kim.

”Klar?” Frågar hon och jag nickar. Vi låser dörren bakom oss och börjar gå i en tystnad.

Det är fortfarande lite awkward från igår.

Ett antal minuter senare är vi framme vid skolan och vi går in.

Mel kommer gående mot oss och hennes blick till mig går inte att förklara. Hon kollar på mig som att jag inte har nåt huvud.

Hon kramar om Kim och jag börjar gå snabbare så jag kommer framför dom. Men jag kan fortfarande höra doms konversation.

”Varför är du med honom för?”

”Jag är inte med honom?”

”Jo, ni gick ju bredvid varann”

”Vi kom in samtidigt bara, okej?”

”Igår kunde du inte ens ha honom i din närhet, för då lackade du ur.”

”Det var bara en slump att vi gick bredvid varann. Varför bryr du dig ens?”

Sen blev det tyst och Mel stormade iväg. Typiskt henne att överreagera hela tiden.

Jag låste upp mitt skåp och tog böckerna jag behövde.

Jag stängde skåpet igen och vände mig om för att börja gå till min lektion. Men stannade upp lite när jag såg Kim och Ryan stå och prata. Jag hörde inte vad dom sa, men det var nånting som inte var bra. Så fort Ryan gick därifrån såg jag Kims ansikte, och det rann tårar nerför hennes kind. När hon märkte att jag hade sett henne sprang hon ut ur skolan.

Eftersom ingen annan gick efter henne var jag tvungen att göra det.

När jag kom ut satt hon mot husväggen med ansiktet i händerna.

Hon kollade upp på mig med glänsande ögon.

”Vad var det som hände?” Jag satte mig försiktigt bredvid henne.

”Han slog mig” Sa hon i en viskning.

”Va? Vem?” Hon kollade mig i ögonen och blinkade bort några tårar.

”Ryan” Om jag kunde vara en symbol nu skulle jag lätt vara ett stort frågetecken.

”Men varför skulle han göra det?”

”Han sa att jag skulle gå och dö, sen slog han mig på kinden” Det låter inte likt Ryan, men jag vet att hon talar sanning. För hennes vänstra kind är röd.

”Varför sa han så?” Hon ryckte på axlarna och precis då kom Ryan ut.

Jag reste mig upp och gick mot honom.

”Varför säger du åt henne att gå och dö?” Jag ger honom en kall blick och han ger mig samma blick tillbaka.

”Hon är en liten hora som inte förtjänar att leva” Hans hårda ord fick mig att undra om det verkligen var Ryan jag pratade med.

”Om det är nån som förtjänar att leva så är det hon.” Han fnös åt det jag just sagt.

”Varför beter du dig som en fucking idiot?” Frågade jag och kollade kallt på honom.

”Fråga dig själv, du vet vad det här handlar om” Sa han och putta till mig innan han gick in igen.

Jag slängde min blick på Kim som satt där och såg helt hjälplös ut. Antagligen chockad efter alla ord Ryan slängt ut.

”Tänk om han har rätt” Jag kollade frågandes på henne.

”Vad menar du?”

”Jag kanske borde dö” 

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt för sämst uppdatering, men har inte hunnit. 

Glöm inte att kommentera :) 

Hans läppar började röra sig mot mina och jag gjorde detsamma. För om jag ska vara ärlig så kändes det inte så jätte fel.

Vi båda kröp lite smidigt till soffans slut och han fick mig att lägga mig ner med honom försiktigt över mig. Våra tungor började leka och hans hand gled innanför min tröja.

Hur bra det här ändå kändes så dök skuldkänslorna upp i mitt huvud. Ryan och Mel var dom jag tänkte på. 

 

For 1 year ago we lost our angel,Avalanna.
I miss to see Justin's real smile when he was with her. I miss to see them together.
Avalanna really touched my heart. It was something with her,she was a special little girl.
Even if I didn't knew her, it hurts. It hurts to not have her here.
I really miss her, I really do.
But she's the most beautiful angel in the heaven now. Rest in peace our angel.

Okej, det var meningen att kapitel 13 skulle komma upp idag men jag kommer aldrig hinna det. Har 3 NO uppgifter som ska in imorgon och har inte börjat på dom än. Sen har vi typ 2 prov den här veckan så får se hur det går med skrivandet. Ibland vill jag bara att man kunde klona mig, så en kunde göra läxorna och en sitta här och skriva till er. 

Men det här är liksom verkligheten så ja...får väl acceptera det. 

Ha en sundayfunday nu! 

 

 

Previously

”Jag ska bara hämta nåt att dricka” Innan jag hann blinka så stod hon upp och gick mot mig.

”Jag följer med”

”Det gör du inte alls. Du har precis vaknat och ska inte anstränga dig för mycket”

”Men, jag har ju värsta överskottsenergin”

”Dom sa att du inte ens skulle få resa dig förs en dag efter du vaknat. Så du har redan gjort nåt fel. Gå och lägg dig igen” Hon suckade och började gå mot sängen.

Hon började vingla och jag såg direkt att det inte var som det skulle.

”Des, hur är det?” Jag hann aldrig få nåt svar för sekunden efter låg hon på golvet.

”DES!!” Oron inom mig kom igen.

 

Jag sprang fram till hennes stilla kropp på golvet.

”Des, hör du mig?” Sa jag med en orolig röst och skakade försiktigt om henne.

Hon fladdrade försiktigt upp ögonen och en lättnad spred sig inom mig.

Hon satte sina händer på sitt huvud blinkade hårt. Vilket betydde att hon hade ont.

James kom in i rummet och satte sig bredvid oss.

”Vad är det som har hänt?” Han kollade på Des som låg där och hade ont.

”Hon bara föll ihop” Sa jag ganska tyst.

”Har hon varit uppe och gått?” Han kollade frågandes på mig.

”Jag hann inte stoppa henne. Hon bara flög upp ur sängen”

”Hennes hjärnskakning har inte försvunnit helt än, så det är anledningen till att hon föll ihop” Jag nickade och försökte lugna ner mig. Jag lyckas alltid stressa upp mig mer än vad som behövs.

Vi tog en varsin arm på Des och hjälpte henne upp i sängen. Hon la försiktigt ner huvudet i den stora kudden och slöt sina ögon. Hon behöver vila så jag ska lämna henne ifred.

Jag och James smög tyst ut ur rummet och stängde dörren efter oss.

”Tack för allt ni gjort, att ni gjort så att jag får ha kvar min lillasyster” Han gav mig ett litet leende.

”Du kan tacka dig själv. Om inte du hade sagt åt oss att ge henne en dag till så hade hon nog inte levt nu” Nu var det jag som gav honom ett leende.

”Så, vad kan jag göra nu?”

”Du får välja själv. Du kan stanna här eller åka hem” Jag tänkte efter i några sekunder men visste redan att jag skulle stanna här.

”Du kan också åka hem och hämta lite av Destinys saker. Hon kommer få stanna några dagar till så nu när hon är vaken kanske hon behöver nåt att göra” Sa han efter att jag aldrig gav honom ett svar. Jag nickade och kollade in hos Des innan jag började gå mot utgången.

Det är helt ofattbart att saker kan ändras så fort. Ena dagen ligger hon helt döende och andra dagen sitter jag och pratar med henne. Mitt leende dök upp på mina läppar igen men försvann när jag såg att Justin var kvar på parkeringen. Ska jag låtsas att jag inte sett honom och gå till bussen? Men så dum som jag är så stod jag där som ett fån och glodde på honom och han såg mig. Jag gick lite försiktigt till bilen och han öppnade bildörren åt mig från förarsätet.

”Asså du behöver inte skjutsa…”

”Det är det minsta jag kan göra” Jag får väl ta vara på tiden han faktiskt är vänlig mot mig. Så jag hoppade in på sätet bredvid honom och stängde dörren.

”Ska du tillbaka till skolan?” Han kollade på mig med en blick jag aldrig sett förut. Den såg snäll och oskyldig ut.

”Nej, jag ska bara hem och hämta lite saker till Des” Han nickade och började köra.

Efter en stunds tystnad var jag tvungen att avbryta den.

”Varför är du så snäll mot mig?” Jag kanske kommer ångra att jag sa det men jag måste veta om det finns nån hake.

”Vadå, tycker du att jag ska vara elak mot dig?” Han hade blicken spänd på vägen och det var jag glad över.

”Nej, men du har liksom aldrig varit det mot mig förut. Finns det nån hake?”

”Jag dödade nästan din lillasyster, jag är skyldig dig en tjänst”

Jag kollade ut genom fönstret och såg att vi bara var ett kvarter ifrån mitt hus.

Han körde upp på den lilla uppfarten och jag hoppade ut.

”Tack för skjutsen…igen” Jag tänkte precis stänga dörren men han stoppade mig.

”Jag väntat här”

”Nej, det behövs inte. Jag kan ta bussen” Han skrattade till och jag förstod inte vad han skrattade åt.

”Varför skrattar du?” Han skakade på huvudet som en gest att jag skulle glömma det.

”Men jag tar bussen” Jag stängde dörren och gick till ytterdörren och låste upp den.

Jag gick in med skorna och in till Des rum. Jag tog en plastpåse och la i lite kläder, hennes ipad, och ett par hörlurar.

Jag hörde hur ytterdörren öppnades och jag stelnade till. Justin hade åkt och ingen skulle komma hit idag. Jag stod helt stilla och försökte hålla andan.

”Är du klar?” Jag blev lättad när jag hörde att det var Justin som ropade det från nedervåningen.

Jag tog påsen och sprang ner för trappan. Seriöst, man kan inte vara så osmidig som jag är.

På det nästsista trappsteget trampade jag snett och föll pladask på golvet. Och såklart stod Justin precis framför mig och såg det där. Jag reste mig lite diskret och såg att Justin hade vänt sig om.

”Jag vet att du såg” Han vände sig om igen och bet ihop läpparna, antagligen för att inte börja skratta.

Vi gick ut till bilen i en tystnad och han började köra.

Justins perspektiv

”Varför gör du såhär?” Hennes plötsliga fråga chockerade mig lite.

”Vad för nåt?” Jag kände att hon kollade på mig men jag hade min blick fast på vägen.

”Du gör mig så himla förvirrad. Du har varit kall mot mig ända tills nu, varför gör du det här? Får du betalt?”

”Jag kanske inte har behandlat dig rätt, men du kan inte säga att du har varit en ängel mot mig” Hon blev tyst en stund och om jag hade blundat hade jag trott att jag var själv i bilen.

”Nej, men jag tror att du också skulle ha varit såhär om jag körde på ditt syskon” Jag kollade på henne och såg att hon blev nervös.

”Kolla på vägen” Sa hon tyst och kollade ner på sina händer. Jag gjorde som hon sa och vände mig om.

”Du får gärna köra på mina syskon. Jag bryr mig inte”

”Är du seriös? Kan man gå så lågt att man vill att sina syskon dör?”

”Eftersom jag kan det så, ja.” Jag suckade och stannade på parkeringen vid sjukhuset.

”Jag vet att innerstinne älskar du dom” Jag skrattade till av det hon just sagt. Jag älska dom? Skulle inte tro det.

”Hur kan jag älska några som har förstört mitt liv?” Jag vände min blick mot henne eftersom vi stod stilla.

”Vad har dom gjort som har förstört ditt liv då?” Jag suckade innan jag svarade på hennes fråga.

”Jag var första barnet, kul och gulligt. Mina föräldrar skilde sig, min pappa bildade en ny familj och glömde mig. Min mamma visar aldrig att hon älskar mig, för det gör hon inte. Det ända hon gör är att skrika på mig. Jazmyn och Jaxon, mina halvsyskon, får all tid. Jag har aldrig fått känt att nån älskar mig” Jag kollade ut genom rutan och väntade på att hon skulle svara.

”Såklart dom älskar dig, du är deras son”

”Du förstår inte” Hon avbröt mig mitt i meningen.

”Jo, jag förstår. Jag har aldrig heller fått känt den känslan av mina föräldrar”

”Jo, för du får i alla fall bo i inne” Hon vände sig mot mig och rynkade pannan.

”Vadå, bor du i skogen eller”

”Min mamma orkar inte med mig så hon brukar skicka ut mig ur huset lite då och då. Jag brukar åka hem till Ryan men nu ska han ju flytta. Just nu får jag inte komma in förs om en vecka” Hon såg förvånad ut och det förstår jag. Alla normala föräldrar brukar ge dom utegångsförbud, och jag får innegångsförbud.

”Okej, du vinner” Hon tar upp händerna för att visa att jag vann.

”Men tack för skjutsen igen. Du vet var jag bor ifall du vill ha nåt mjukt att sova på” Hon reste sig upp och stängde dörren.

Jag körde ut på vägen och tog sikte mot mitt såkallade hem.

När jag parkerat bilen på uppfarten går jag ut och går mot dörren.

*knack knack kack*

Hon öppnar dörren försiktigt och kikar ut med ena ögat. Hon fick antagligen syn på mig för dörren stängdes fort och låset låstes snabbt.

”Varför kan du inte bara släppa in mig som en normal mamma?” Skrek jag mot dörren och jag visste att hon fortfarande var kvar.

Hennes fotsteg flyttade sig och hon var borta.

Jag slog till dörren och gick till bilen igen.

Kimberlys perspektiv

”Åk hem du. Klockan är ändå mycket” Sa James med sitt vanliga leende.

Jag nickade och sa hejdå till Des innan jag gick mot utgången.

Klockan är bara halv 9 och det är nästan kolsvart ute.

När jag kom ut slog kylan mot mitt ansikte och en rysning spred sig inom mig.

Jag gick till närmaste busshållsplatsen och kollade när bussen skulle komma.

11:30. Skojar du? Ska jag vänta i 3 timmar? Aldrig. Jag kan lika gärna gå hem, det tar bara 40 minuter tror jag.

Jag började gå och kände att jag redan var trött i benen.

Jag bestämde mig för att ta den snabbaste vägen, skogen. Dom normala människorna skulle nog inte gått i skogen när det är kolsvart ute. Men jag är inte normal så det förklarar ju saken.

Jag fortsätter gå i en snabb takt så jag kommer hem.

Jag skulle inte säga att jag är rädd för mörker, för det är jag inte.

Men däremot att gå själv i en skog på kvällen när det är kolsvart, så blir jag lite feg.

Jag kan möta på nåt djur, jag kan bli våldtagen, jag kan bli kidnappad, jag kan bli mördad. Ja, det finns mycket som kan hända. Så får väl hoppas att jag klarar mig den här gången.

Jag gick i en tystnad med dom där tankarna i huvudet. Samtidigt som jag går lite spänt så hör jag något. Det lät som en kotte som kastades i marken. Jag fortsatte att gå men stannade tvärt när jag såg en svart skugga. 10 meter framför mig var det nåt svart på marken, och det var inte ett träd eller en buske. Om jag fortsätter gå kanske den anfaller mig, och om jag stannar här fryser jag ihjäl. Jag stelnade till när jag hörde att den svarta saken hostade till. Jag svalde hårt för att inte skrika rakt ut.

”H-hallå?” Stammade jag fram med en skakig röst.

Personen reste sig sakta och började gå mot mig. Vad ska jag göra? Jag måste göra nånting fort om jag inte vill bli mördad. Jag vände håll och började springa med paniken krypandes inom mig. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Lämna en kommentar så blir jag super glad :D 

 

Previously

15 minuter senare kommer vi ut där ifrån och Ryan följde med mig till skåpet.

”Det är nånting jag måste berätta…” Jag vände mig om och kollade in i hans ögon.

Äntligen tänkte han berätta.

”Okej…” Jag väntade på att han skulle fortsätta.

”Jag har förträngt det ett tag nu, men känner att du måste få veta det nu”

”Okej…” Det blev en stunds tystnad innan han fortsatte.

”Jag ska…” 

 

Det blev en stunds tystnad innan han svarade.

”…flytta.” Jag kände mig besviken när han sa det. Men han kanske inte ska flytta så långt bort. Jag kände hur hoppet spred sig inom mig.

”Inte så långt bort va?” Han ryckte på ena mungipan och kollade på mig med en blick jag aldrig sett förut.

”New York” Där kom besvikelsen igen.

”Men va? Det är ju typ 9922001 mil härifrån” Sa jag med en besviken röst.

Han ryckte på axlarna och kollade ner i golvet.

”När åker du då?”

”På lördag, så om 3 dagar” Han kollade ner i golvet igen.

”Och hur blir det med vårt förhållande?” Frågade jag efter att det varit tyst en stund

”Apropå det…det kommer inte funka eftersom vi kommer tappa kontakten”

Jag har precis fått en blåtira och nu säger han att han ska flytta, så mitt humör går lite upp och ner just nu. Jag blev nästan arg på honom när han sa det där.

”Vet du vad det är du står och säger?” Frågar jag och utan att jag märkte det sa jag det med en arg röst.

”Att jag ska flytta?” Han var osäker när han sa det och såg bara dum ut. Så han såg lika dum ut som han var.

”Nej, du sa nyss att du inte vill hålla kontakten med mig”

”Jag sa att vi kommer tappa kontakten” Han sa ”kommer” extra tydligt som att jag var helt dum i huvudet.

”Ja precis, det betyder att du inte vill hålla kontakten”

”Men vad bra att du tycker så. För jag känner precis likadant” Med det sagt lämnade jag honom kvar själv i korridoren. Jag gick mot klassrummet där min lektion var i, dock utan några böcker men vem bryr sig. Och det är bara 15 minuter kvar men jaja.

Jag öppnar försiktigt dörren och går in lite tyst. Men med min smidighet snubblade jag på papperskorgen så jag fick ändå all uppmärksamhet. Jag satte mig på första lediga platsen och låtsades som att inget hade hänt.

”Du är 20 minuter sen, och du har inget material med dig” Sa läraren-med-nåt-namn.

Hon är nog den värsta läraren, hatar henne.

”Här har du svaret” Sa jag och pekade irriterat på min blåtira. Hon fortsatte lektionen som att inget hade hänt.

”Jävla bitch” Jag trodde att jag bara tänkte det där, men eftersom hon såg ilsken ut antar jag att jag sa det högt, lite för högt.

”Ursäkta?” Jag suckade och kollade på henne. Det är så irriterande när dom frågar vad jag sa även om dom hörde.

”Du hörde vad jag sa” Sa jag med en suck och kollade ut genom fönstret.

”Rektorns kontor, nu” Hon pekade mot dörren och såg ganska galen ut. Jag började små fnittra för mig själv men hon såg bara galnare och galnare ut så jag slutade. Jag reste mig med en suck och började gå mot dörren.

Jag slet upp den och smällde sen igen den.

Jag tog min riktning mot kontoret men stannade tvärt när Ryan dök upp från ingenstans.

Jag suckade och försökte gå förbi honom men han stoppade mig.

”Men vad vill du? Jag ska till rektorn” Han kupade sina händer runt mitt ansikte och pressade sina läppar mot mina. Såklart besvarade jag den och under den här kyssen förstod jag hur mycket jag älskar honom. Samtidigt som jag försökte njuta kom tankarna upp om att han snart kommer vara borta, långt borta. Mina tårar trängde sig fram i ögonvrån och jag kunde inte hålla tillbaka dom. En efter en rann dom ner för mina kinder och han avbröt kyssen.

Jag torkade snabbt bort det blöta på min kind men det var ingen ide, för det kom bara mer.

Han försökte få min ögonkontakt men jag kollade bort. För jag visste att jag bara skulle börja gråta mer då.

Men han tog tag om mitt ansikte så jag var tvungen att kolla honom i ögonen.

”Jag älskar dig, det vet du. Om jag kunde skulle jag stanna här med dig”

”Jag älskar dig med” Viskade jag fram och han tog in mig i en varm kram.

Även om jag inte har känt han så super länge så känns det ändå som det. Att jag har känt honom hela livet. Han är den ända som kan få ”Kim” att låta speciellt, han är den ända som nånsin fått mig att må såhär bra som han har gjort. Och om jag ska vara ärlig, så är han den ända jag nånsin älskat såhär mycket.

Egentligen ville jag inte förstöra den här stunden, men jag var tvungen att gå.

Jag avbröt den underbara kramen och torkade bort ännu mer tårar.

”Jag måste gå nu” Sa jag lite snabbt och vände mig om och började gå.

När jag stod utanför dörren tog jag ett djupt andetag innan jag knackade på.

Ett litet ”kom in” hördes och jag gick försiktigt in.

Jag satte mig på den hårda stolen och en liten suck lämnade min mun.

”Så, varför blev du skickad hit?” Hon kollade på mig och jag ryckte på axlarna.

”Jag vet faktiskt inte”

”Det måste ha varit nåt, för annars hade du inte suttit här nu”

”Jag kansk…” Mer hann jag inte säga för min rumpa började vibrera. Vilket betydde att nån ringde.

Jag lirkade upp den och det stod ”Dr. James” på skärmen.

”Jag måste svara” Hon skakade på huvudet och sträckte fram handen som att jag skulle ge mobilen till henne.

”Här inne ska mobilen vara avstängd”

”Men det är min lillasysters doktor. Jag måste veta om hon lever eller inte. Snälla”

Jag såg på henne att jag skulle få svara så jag gick bort till rummets hörn.

”Hallå?”

”James här. Jag ville bara meddela att Destiny håller på att vakna nu, och jag tror att första personen hon vill se är dig. Så om du kan skulle det vara bra om du kunde komma så snart som möjligt.” Jag visste inte hur jag skulle reagera. Skulle jag gråta, skulle jag skratta, skulle jag hoppa runt som en idiot, eller borde jag lägga på och åka dit så fort som möjligt.

”Jag kommer direkt” När jag hade lagt på började jag studsa upp och ner.

”Jag måste gå” Jag sprang mot dörren men hon stoppade mig.

”Jag tror inte det. Du ska vara här nu”

”Men min syster håller på att vakna. Dom trodde inte att hon skulle klara det men det gjorde hon. Snälla, igår trodde jag att jag skulle förlora henne men nu ska jag kanske få träffa henne.”

”Gå. Skynda dig” Jag blev lite chockad över hennes beteende men jag gav henne ett snabbt leende innan jag skyndade mig ut ur skolans byggnad.

Jag sprang genom skolans korridorer med världens största leende.

Och den här gången är det ett äkta leende. Ett leende ingen kan förstöra just nu.

När jag var ute insåg jag att jag skulle komma för sent om jag skulle stå och vänta på en buss.

Så jag behövde tänka till lite. Efter nån i skolan som har en bil. Ryan…nej. Mel…nej. Justin…ja. Det var ända sättet att ta mig till sjukhuset så fort som möjligt så får väl ta den chansen att vara i hans närhet i några minuter.

Jag sprang in igen och letade efter honom. Jag letade överallt, men hittade han ingenstans. Hittade Mel däremot så sprang fram till henne och började prata med min andfådda röst.

”Har du sett Justin?” Hon kollade chockat på mig men svarade snabbt.

”Han har idrott men…” Jag avbröt henne med ett litet ”tack” innan jag sprang till idrottssalen. Jag sökte med min blick och den hittade inte Justin nånstans.

”Hallå, Justin Bieber, har ni sett honom?” Ropade jag och så bra som jag är fick jag allas uppmärksamhet.

”Han är på konstgräs planen” Jag tog et snabbt andetag innan jag började springa dit.

Min blick landade direkt på nån som inte hade någon tröja på sig. Magen var väldigt vältränad om jag säger så. Fokusera, Kim och sluta dregla. Jag slet min blick och letade efter Justin, men han var ju inte här heller. Mitt tålamod har sjunkit till noll.

”Är den där fucking Bieber här?” Alla killarna slutade med fotbolls matchen och vände sina blickar mot mig.

”Han står ju där” Ropade nån och pekade åt ett håll.

Jag kollade vart han hade pekat och äntligen hittade jag honom…utan tröja. Var det hans mage jag nästan dreglade över? Jag kände hur jag ville spy upp mina inälvor och sen svälja det igen.

Jag vinkade hit honom och han såg lite irriterad ut, men kom ändå till mig.

”Kan du skjutsa mig till sjukhuset? Jag hinner inte om jag ska vänta på bussen” Jag pratade på så snabbt att jag var osäker på om han ens hörde vad jag sa.

”Varför skulle jag göra det?” Han kollade frågandes på mig. Menade han allvar?

”För Des håller på att vakna och det var du som körde på henne” Han bet sig i ena kinden innan han sa ett tyst ”okej”.

”Men då måste vi rappa på lite nu” Sa jag sådär snabbt och stressat igen. Han tog upp tröjan som låg på marken och satte på sig den innan han började gå.

”Lite mer tempo” Han suckade och började springa efter mig.

Egentligen var jag för trött för att springa men jag vill verkligen hinna dit.

När vi var vid bilen låste han upp den och vi hoppade in. Han hade nog förstått allvaret för han började köra direkt, och det gick undan.

Han körde ut i trafiken och gasade på som bara den.

Jag vågade inte prata med honom, för då kanske han skulle bli arg och tappa kontrollen över bilen. Så det skulle ju inte vara så lyckat om det hände.

Jag höll min mun stängd under hela bilfärden.

När vi var framme hoppade jag ut så fort som möjligt och smällde igen dörren.

”Tack för skjutsen” Sa jag lite snabbt.

”Behöver du skjuts hem sen också?” Jag skakade på huvudet innan jag började springa in i sjukhuset.

Jag letade fort upp hennes avdelning och hennes rum. James satt utanför och ställde sig när jag kom.

”Vad bra att du kunde komma” När jag stannade kändes det som att jag precis sprungit ett maraton lopp. Jag andades häftigt och fick inte ut så mycket.

”Har hon vaknat än?” Han skakade på huvudet och jag försökte samla mig.

”Du kan gå in till henne nu om du vill. Men det tar nog ett tag till innan hon börjar vakna”

Jag nickade och öppnade försiktigt dörren in till hennes rum. Och där låg hon som vanligt, stilla och tyst.

Jag gick med försiktiga steg fram till stolen bredvid henne säng och satte mig ner.

Jag är fortfarande andfådd, men försöker att komma ner i varv.

Jag reste mig upp igen och la mig försiktigt bredvid Des i sängen.

Mina ögonlock blev bara tyngre och tyngre och tillslut blev allt svart.

”Jag är ledsen att säga det men hon har tagit sitt sista andetag nu”

”Va? För bara någon minut sen sa ni att hon snart skulle vakna”

”Haha, sötnos. Trodde du vi menade allvar? Vi ville bara göra dig glad”

”Kim”

”Kimberly!”

Jag slet mig från mina drömmar och kollade mig förvirrat om. Jag kollade upp och såg att Des satt upp och kollade på mig. Va, vänta. HON HAR VAKNAT!

Jag flög upp ur sängen och kollade länge på henne. Mina tårar kom helt okontrollerat och jag visste inte vad jag skulle göra. Drömmer jag fortfarande, eller vad är det som händer.

”Varför gråter du?” Det var hennes röst. Gud, vad jag har saknat att höra den.

”Du förstår inte hur orolig jag har varit. Det är som att du har varit död i flera dagar”

Jag gick fram och tog in henne i en lång kram. När jag släppte henne hade jag det där feta leendet på läpparna igen.

”Jag har saknat dig så mycket” Ett leende lämnade hennes läppar.

”Hur mår du?” Frågade jag direkt efter.

”Jag har ont” Jag såg att hon verkligen hade ont i hennes ögon.

Jag gav henne en snabb liten kram innan jag gick mot dörren.

”Jag ska bara hämta nåt att dricka” Innan jag hann blinka så stod hon upp och gick mot mig.

”Jag följer med”

”Det gör du inte alls. Du har precis vaknat och ska inte anstränga dig för mycket”

”Men, jag har ju värsta överskottsenergin”

”Dom sa att du inte ens skulle få resa dig förs en dag efter du vaknat. Så du har redan gjort nåt fel. Gå och lägg dig igen” Hon suckade och började gå mot sängen.

Hon började vingla och jag såg direkt att det inte var som det skulle.

”Des, hur är det?” Jag hann aldrig få nåt svar för sekunden efter låg hon på golvet.

”DES!!” Oron inom mig kom igen. 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt för sån himla dålig uppdatering men jag har mina själv. 

Min dators hårddisk kraschade och allt försvann. Alla bilder, alla kapitel. Allt. Hade ett halv-klart kapitel där men det försvann ju så har fått stress skrivit det här idag. 

Men nu har jag en ny dator som funkar så ska försöka hålla igång uppdateringen lite bättre. 

Glöm inte att följa " the_onlybiebs " på instagram :) 

Älskar att läsa era kommentarer, även om det bara är ca 5 st. Men det är bättre än inget. Varenda kommentar är värdefull. 

 

Previously

Jag vände mig om och vi stod 3 meter ifrån varandra. Jag skakade lite på huvudet så hon skulle fortsätta.

”Vet du vad Ryan gör idag?”

”Han sk(a), nej jag vet inte” Jag kom på mig själv att jag inte ska berätta.

”Vad ska han?” Hon kollar frågandes på mig och jag är tvungen att bara säga nåt.

”Jag sa fel, jag vet inte vad han gör idag”

Jag måste låta Ryan själv berätta.

 

Kimberlys perspektiv

Klockan är nu 11 på kvällen och jag undrar fortfarande vad Justin höll hemligt.

Jag tar upp mobilen och slår Ryans nummer och ringer för säkert tionde gången.

Sju signaler går innan jag hör hans röst.

”Hallå?” Han låter trött på rösten.

”Äntligen svarar du, vad har du gjort?” Det blir tyst ett tag innan han svarar.

”Lite saker bara” Han är en sån dålig lögnare. Jag suckar högt innan jag fortsätter.

”Du kommer inte komma på fler dåliga ursäkter så säg sanningen bara”

”Jag berättar imorgon, okej?” Jag nickar svagt även om han inte kan se mig och lägger på.

Jag kastar mobilen på soffan bredvid mig och sätter på tvn.

Jag zappar mellan kanalerna men inget fick mig att bli intresserad.

Jag stänger av tvn igen, tar mobilen och går upp på badrummet och gör mina kvälls rutiner.

När jag är klar går jag in på mitt rum och byter om innan jag kastar mig i sängen.

*beep beep*

Jag öppnar försiktigt ögonen och försöker att inte få in det ljusa skenet i ögonen men jag misslyckades. Jag tog mobilen som låg bredvid mig och stängde av alarmet.

Jag kisade mot mobilskärmen och såg att jag hade ett missat samtal från nåt random nummer.

Det var bara 20 minuter sen den ringde så jag ringde tillbaka.

Medan signalerna gick satte jag mig upp i sängen.

”Dr. Hall” Jag vet inte varför, men jag stelnade till när jag hörde att det var Des doktor.

”H-hej. Du hade ringt” Stammade jag fram och var nervös på vad han skulle säga.

”Jag vill inte prata om det på telefon, så hinner du komma hit innan din skola börjar?”

”Nej det gör jag inte men jag kommer ändå” Jag lägger på och skyndar mig upp ur sängen och sliter upp garderoben. Jag tar på mig ett par svarta tajta jeans och ett vitt pösigt linne och går in på toan. Jag sminkar mig lätt och borstar igenom håret lite snabbt och borstar tänderna.

När jag är klar med det springer jag ner i köket och tar mina mediciner lite snabbt innan jag tar på mig skorna och försvinner ut ur huset.

Jag går av bussen och skyndar mig in bland sjukhusets korridorer. Jag vet inte varför jag skyndade mig så mycket, för jag är 98% säker på att hon inte är vid liv.

När jag är vid hennes dörr kommer hennes doktor ut.

”Vad bra att du kunde komma” Börjar han.

”Följ med” Han gjorde en gest att jag skulle följa med honom in i rummet.

”Nej, jag vill inte se” Säger jag och stretar emot men sekunden efter står jag några meter ifrån Des säng med henne liggandes där.

Jag kollar på James som inte säger nåt och höjer mina ögonbryn.

”Hur ligger det till?” Frågar jag när han fortsätter vara tyst.

”Jag ska lämna er själva lite” Säger han innan han försvinner ut ur rummet.

Jaha, ska jag prata med ett lik eller vadå.

Jag går med försiktiga steg mot sängen och sätter mig på sängkanten.

Jag tar ett litet andetag innan jag börjar på mitt tal.

”Vi kanske inte var dom perfekta systrarna, men jag älskade ändå dig. Du är min syster liksom, varför skulle jag inte? Det gör ont att se dig på det här sättet, och jag önskar att det var mig han hade kört på. Du var så ung, och skulle få leva ett långt och lyckligt liv. Men så blev det inte så, istället får jag försöka leva utan dig. Jag hoppas du har det bättre där uppe och slipper lida. Jag älskar dig och du är saknad” När jag sagt det sista granskar jag henne lite innan jag tänkte resa mig upp, men min blick fastnade på hennes tumme. Den rörde på sig. Mitt hjärta hoppade fram några slag av den plötsliga rörelsen. Jag hoppade bort en meter

och visste inte hur jag skulle reagera. James kom in med ett litet leende och jag kollade frågandes på honom.

”H-hon..” Mer fick jag inte fram.

”Inatt började hennes värden bli bättre men vi hade inga förhoppningar. Men som det ser ut nu så blir hon bara bättre och bättre och om vi har tur vaknar hon snart.”
Jag trodde jag skulle tappa hakan när han sa det där.

”Är du seriös?” Min mun var format som ett O och jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig.

Han nickade och ett litet skratt lämnade hans mun.

”Åk till skolan nu. Vi ringer om hon vaknar” Jag nickade och tog en sista titt på Des innan jag lämnade sjukhuset. Jag gick med ett leende fastklistrat på läpparna i bussen, och som vanligt fick jag lite konstiga blickar. Dom fick ge mig vilka blickar som helst, för just nu brydde jag mig inte ett skit.

Leendet var kvar på mina läppar när jag gick igenom skolkorridoren och fram till mitt skåp.

”Har du vunnit 100 tusen eller?” Jag vänder mig om och där står Mel.

”Nej, men jag har kanske fått tillbaka min lillasyster” Hennes ansikte blev genast allvarligt när jag sa det.

”Du menar att hon lever?” Jag nickade med ett stort leende.

”Jag var där nu inyss och när jag pratade ”med” henne, röde sig hennes tumme.”

”Men gud, det är ju ett mirakel. Typ”

”Ja det är det” Jag skulle ha fortsatt vårat samtal men Justin var på ingång så jag vände mig mot skåpet. Men jag kunde inte hålla mig, att bara vara i hans närhet gör mig ilsken.

Jag vände mig om och kollade kallt på honom.

”Hur känns det att nästan vara en mördare?” Han kollade lika kallt tillbaka.

”Vad vill du mig, ditt jävla sär” Jag blev en aning chockad över hans beteende men kom sen ihåg att det är Justin jag pratar med.

Som vanligt kunde jag inte kontrollera min ilska, så jag puttade in honom i skåpen bakom honom.

Hans ögon blev en aning svartare och han spände käken.

Han gick emot mig och nu var det jag som var upptryckt mot skåpen med hans ansikte bara nån centimeter ifrån mitt. Han tänkte precis öppna sin mun och slänga ut allt hans lilla hjärna kunde, men Ryan drog bort honom från mig.

Han ramlade på golvet men reste sig lika snabbt igen.

”Rör inte henne igen, okej?” Ryan kollade kallt på honom och han fnös bara.

”Säg åt henne att låta mig vara ifred då”

”Det är du som överreagerar varje fucking gång” Än en gång fnös Justin bara.

Justin höjde knytnäven men jag kunde inte se han slå till Ryan, så jag försökte stoppa honom. Genom att ge emellan dom, vilket inte var det smartaste jag gjort.

När jag kände Justins slag mot min kind kände jag direkt att det bildades blodsmak.

Jag föll till golvet och satte handen på kinden, för smärtan kom direkt.

Ryan bar upp mig och gick bort från Justin.

Han märkte nog att jag hade ont och inte orkade prata, för han var tyst hela tiden.

Han öppnade en dörr och då såg jag att han hade tagit mig till skolsystern.

15 minuter senare kommer vi ut där ifrån och Ryan följde med mig till skåpet.

”Det är nånting jag måste berätta…” Jag vände mig om och kollade in i hans ögon.

Äntligen tänkte han berätta.

”Okej…” Jag väntade på att han skulle fortsätta.

”Jag har förträngt det ett tag nu, men känner att du måste få veta det nu”

”Okej…” Det blev en stunds tystnad innan han fortsatte.

”Jag ska…” 

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt för så kort kapitel och förlåt för så lång väntan. Kapitlet blev super kort men ville få upp det idag. Vet vad som ska hända i kapitel 11 så det blir längre. 

Tycker ni att det skulle vara bra eller onödigt om jag gjorde ett instagram konto för bara den här bloggen. Att jag lägger upp fort nåt nytt kapitel är uppe? Fortsätt kommentera!