Previously

”Jag ska bara hämta nåt att dricka” Innan jag hann blinka så stod hon upp och gick mot mig.

”Jag följer med”

”Det gör du inte alls. Du har precis vaknat och ska inte anstränga dig för mycket”

”Men, jag har ju värsta överskottsenergin”

”Dom sa att du inte ens skulle få resa dig förs en dag efter du vaknat. Så du har redan gjort nåt fel. Gå och lägg dig igen” Hon suckade och började gå mot sängen.

Hon började vingla och jag såg direkt att det inte var som det skulle.

”Des, hur är det?” Jag hann aldrig få nåt svar för sekunden efter låg hon på golvet.

”DES!!” Oron inom mig kom igen.

Jag sprang fram till hennes stilla kropp på golvet.

”Des, hör du mig?” Sa jag med en orolig röst och skakade försiktigt om henne.

Hon fladdrade försiktigt upp ögonen och en lättnad spred sig inom mig.

Hon satte sina händer på sitt huvud blinkade hårt. Vilket betydde att hon hade ont.

James kom in i rummet och satte sig bredvid oss.

”Vad är det som har hänt?” Han kollade på Des som låg där och hade ont.

”Hon bara föll ihop” Sa jag ganska tyst.

”Har hon varit uppe och gått?” Han kollade frågandes på mig.

”Jag hann inte stoppa henne. Hon bara flög upp ur sängen”

”Hennes hjärnskakning har inte försvunnit helt än, så det är anledningen till att hon föll ihop” Jag nickade och försökte lugna ner mig. Jag lyckas alltid stressa upp mig mer än vad som behövs.

Vi tog en varsin arm på Des och hjälpte henne upp i sängen. Hon la försiktigt ner huvudet i den stora kudden och slöt sina ögon. Hon behöver vila så jag ska lämna henne ifred.

Jag och James smög tyst ut ur rummet och stängde dörren efter oss.

”Tack för allt ni gjort, att ni gjort så att jag får ha kvar min lillasyster” Han gav mig ett litet leende.

”Du kan tacka dig själv. Om inte du hade sagt åt oss att ge henne en dag till så hade hon nog inte levt nu” Nu var det jag som gav honom ett leende.

”Så, vad kan jag göra nu?”

”Du får välja själv. Du kan stanna här eller åka hem” Jag tänkte efter i några sekunder men visste redan att jag skulle stanna här.

”Du kan också åka hem och hämta lite av Destinys saker. Hon kommer få stanna några dagar till så nu när hon är vaken kanske hon behöver nåt att göra” Sa han efter att jag aldrig gav honom ett svar. Jag nickade och kollade in hos Des innan jag började gå mot utgången.

Det är helt ofattbart att saker kan ändras så fort. Ena dagen ligger hon helt döende och andra dagen sitter jag och pratar med henne. Mitt leende dök upp på mina läppar igen men försvann när jag såg att Justin var kvar på parkeringen. Ska jag låtsas att jag inte sett honom och gå till bussen? Men så dum som jag är så stod jag där som ett fån och glodde på honom och han såg mig. Jag gick lite försiktigt till bilen och han öppnade bildörren åt mig från förarsätet.

”Asså du behöver inte skjutsa…”

”Det är det minsta jag kan göra” Jag får väl ta vara på tiden han faktiskt är vänlig mot mig. Så jag hoppade in på sätet bredvid honom och stängde dörren.

”Ska du tillbaka till skolan?” Han kollade på mig med en blick jag aldrig sett förut. Den såg snäll och oskyldig ut.

”Nej, jag ska bara hem och hämta lite saker till Des” Han nickade och började köra.

Efter en stunds tystnad var jag tvungen att avbryta den.

”Varför är du så snäll mot mig?” Jag kanske kommer ångra att jag sa det men jag måste veta om det finns nån hake.

”Vadå, tycker du att jag ska vara elak mot dig?” Han hade blicken spänd på vägen och det var jag glad över.

”Nej, men du har liksom aldrig varit det mot mig förut. Finns det nån hake?”

”Jag dödade nästan din lillasyster, jag är skyldig dig en tjänst”

Jag kollade ut genom fönstret och såg att vi bara var ett kvarter ifrån mitt hus.

Han körde upp på den lilla uppfarten och jag hoppade ut.

”Tack för skjutsen…igen” Jag tänkte precis stänga dörren men han stoppade mig.

”Jag väntat här”

”Nej, det behövs inte. Jag kan ta bussen” Han skrattade till och jag förstod inte vad han skrattade åt.

”Varför skrattar du?” Han skakade på huvudet som en gest att jag skulle glömma det.

”Men jag tar bussen” Jag stängde dörren och gick till ytterdörren och låste upp den.

Jag gick in med skorna och in till Des rum. Jag tog en plastpåse och la i lite kläder, hennes ipad, och ett par hörlurar.

Jag hörde hur ytterdörren öppnades och jag stelnade till. Justin hade åkt och ingen skulle komma hit idag. Jag stod helt stilla och försökte hålla andan.

”Är du klar?” Jag blev lättad när jag hörde att det var Justin som ropade det från nedervåningen.

Jag tog påsen och sprang ner för trappan. Seriöst, man kan inte vara så osmidig som jag är.

På det nästsista trappsteget trampade jag snett och föll pladask på golvet. Och såklart stod Justin precis framför mig och såg det där. Jag reste mig lite diskret och såg att Justin hade vänt sig om.

”Jag vet att du såg” Han vände sig om igen och bet ihop läpparna, antagligen för att inte börja skratta.

Vi gick ut till bilen i en tystnad och han började köra.

Justins perspektiv

”Varför gör du såhär?” Hennes plötsliga fråga chockerade mig lite.

”Vad för nåt?” Jag kände att hon kollade på mig men jag hade min blick fast på vägen.

”Du gör mig så himla förvirrad. Du har varit kall mot mig ända tills nu, varför gör du det här? Får du betalt?”

”Jag kanske inte har behandlat dig rätt, men du kan inte säga att du har varit en ängel mot mig” Hon blev tyst en stund och om jag hade blundat hade jag trott att jag var själv i bilen.

”Nej, men jag tror att du också skulle ha varit såhär om jag körde på ditt syskon” Jag kollade på henne och såg att hon blev nervös.

”Kolla på vägen” Sa hon tyst och kollade ner på sina händer. Jag gjorde som hon sa och vände mig om.

”Du får gärna köra på mina syskon. Jag bryr mig inte”

”Är du seriös? Kan man gå så lågt att man vill att sina syskon dör?”

”Eftersom jag kan det så, ja.” Jag suckade och stannade på parkeringen vid sjukhuset.

”Jag vet att innerstinne älskar du dom” Jag skrattade till av det hon just sagt. Jag älska dom? Skulle inte tro det.

”Hur kan jag älska några som har förstört mitt liv?” Jag vände min blick mot henne eftersom vi stod stilla.

”Vad har dom gjort som har förstört ditt liv då?” Jag suckade innan jag svarade på hennes fråga.

”Jag var första barnet, kul och gulligt. Mina föräldrar skilde sig, min pappa bildade en ny familj och glömde mig. Min mamma visar aldrig att hon älskar mig, för det gör hon inte. Det ända hon gör är att skrika på mig. Jazmyn och Jaxon, mina halvsyskon, får all tid. Jag har aldrig fått känt att nån älskar mig” Jag kollade ut genom rutan och väntade på att hon skulle svara.

”Såklart dom älskar dig, du är deras son”

”Du förstår inte” Hon avbröt mig mitt i meningen.

”Jo, jag förstår. Jag har aldrig heller fått känt den känslan av mina föräldrar”

”Jo, för du får i alla fall bo i inne” Hon vände sig mot mig och rynkade pannan.

”Vadå, bor du i skogen eller”

”Min mamma orkar inte med mig så hon brukar skicka ut mig ur huset lite då och då. Jag brukar åka hem till Ryan men nu ska han ju flytta. Just nu får jag inte komma in förs om en vecka” Hon såg förvånad ut och det förstår jag. Alla normala föräldrar brukar ge dom utegångsförbud, och jag får innegångsförbud.

”Okej, du vinner” Hon tar upp händerna för att visa att jag vann.

”Men tack för skjutsen igen. Du vet var jag bor ifall du vill ha nåt mjukt att sova på” Hon reste sig upp och stängde dörren.

Jag körde ut på vägen och tog sikte mot mitt såkallade hem.

När jag parkerat bilen på uppfarten går jag ut och går mot dörren.

*knack knack kack*

Hon öppnar dörren försiktigt och kikar ut med ena ögat. Hon fick antagligen syn på mig för dörren stängdes fort och låset låstes snabbt.

”Varför kan du inte bara släppa in mig som en normal mamma?” Skrek jag mot dörren och jag visste att hon fortfarande var kvar.

Hennes fotsteg flyttade sig och hon var borta.

Jag slog till dörren och gick till bilen igen.

Kimberlys perspektiv

”Åk hem du. Klockan är ändå mycket” Sa James med sitt vanliga leende.

Jag nickade och sa hejdå till Des innan jag gick mot utgången.

Klockan är bara halv 9 och det är nästan kolsvart ute.

När jag kom ut slog kylan mot mitt ansikte och en rysning spred sig inom mig.

Jag gick till närmaste busshållsplatsen och kollade när bussen skulle komma.

11:30. Skojar du? Ska jag vänta i 3 timmar? Aldrig. Jag kan lika gärna gå hem, det tar bara 40 minuter tror jag.

Jag började gå och kände att jag redan var trött i benen.

Jag bestämde mig för att ta den snabbaste vägen, skogen. Dom normala människorna skulle nog inte gått i skogen när det är kolsvart ute. Men jag är inte normal så det förklarar ju saken.

Jag fortsätter gå i en snabb takt så jag kommer hem.

Jag skulle inte säga att jag är rädd för mörker, för det är jag inte.

Men däremot att gå själv i en skog på kvällen när det är kolsvart, så blir jag lite feg.

Jag kan möta på nåt djur, jag kan bli våldtagen, jag kan bli kidnappad, jag kan bli mördad. Ja, det finns mycket som kan hända. Så får väl hoppas att jag klarar mig den här gången.

Jag gick i en tystnad med dom där tankarna i huvudet. Samtidigt som jag går lite spänt så hör jag något. Det lät som en kotte som kastades i marken. Jag fortsatte att gå men stannade tvärt när jag såg en svart skugga. 10 meter framför mig var det nåt svart på marken, och det var inte ett träd eller en buske. Om jag fortsätter gå kanske den anfaller mig, och om jag stannar här fryser jag ihjäl. Jag stelnade till när jag hörde att den svarta saken hostade till. Jag svalde hårt för att inte skrika rakt ut.

”H-hallå?” Stammade jag fram med en skakig röst.

Personen reste sig sakta och började gå mot mig. Vad ska jag göra? Jag måste göra nånting fort om jag inte vill bli mördad. Jag vände håll och började springa med paniken krypandes inom mig. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Lämna en kommentar så blir jag super glad :D 

 

Jenny

19 september 2013 14:53

Jääättebraaaa! :D

http://jennyzettergren.blogg.se

 

Anonym

21 september 2013 09:07

Sjukt braa

 

Janaaa

21 september 2013 13:39

Omg vad braaaaa!! Ny läsare o älskar din novell-blogg. Du skricer sjukt braa. Haha vet it hur jag hitta hit eller jo crån biebsdrew tror jag det va . Blev genast intresserad & började läsa alla kapitel. När kommer nãsta ?!?! xx

onlybiebs

21 september 2013 14:20

Välkommen ;)
Tack så mycket :)
Imorgon antagligen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här bloggen har flyttats till - www.myybeebs.blogg.se Så kapitlena kommer upp där och allt annat. ...

          Previously Jag slängde min blick på Kim som satt där och såg helt hjälplös ut. Antagligen chockad efter alla ord Ryan slängt ut. ”Tänk om han har rätt” Jag kollade frågandes på henne. ”Vad menar du?&rdqu...

  Previously 10 meter framför mig var det nåt svart på marken, och det var inte ett träd eller en buske. Om jag fortsätter gå kanske den anfaller mig, och om jag stannar här fryser jag ihjäl. Jag stelnade till när jag hörde att den svarta saken ...

Hans läppar började röra sig mot mina och jag gjorde detsamma. För om jag ska vara ärlig så kändes det inte så jätte fel. Vi båda kröp lite smidigt till soffans slut och han fick mig att lägga mig ner med honom försiktigt över mig. Våra tungor börj...

For 1 year ago we lost our angel,Avalanna. I miss to see Justin's real smile when he was with her. I miss to see them together. Avalanna really touched my heart. It was something with her,she was a special little girl. Even if I didn't knew her...